Längd-och höjdhoppning

blev det igår men först var vi tvungna att åka till Jursta och titta på Kerstins nya häst. Det är en sexåring som inte har gjort mycket i sitt liv. Den vet inte vad som väntar...

Det blev hoppning på längden för Cawat. Han har längdhindersfobi som Kurt tyckte att vi skulle bearbeta. Han ställde upp en 5,5:a där det bakersta hindret var en jättelåg oxer som inte höjdes utan succesivt blev längre och längre. När vi slutade var det nog det längsta hindret Cawat och jag har tagit oss över. Det var nog en meter långt men max 40cm högt så det var ok för Cawat.

Burre fick jobba med samma uppställning fast han fick hoppa på höjden i stället. Vi började på Cawathöjd men Kurt höjde snabbt, lite för snabbt tyckte jag. Jag har ju nämligen höjdskräck när det gäller hoppning och det känner Burre direkt och då stannar han.

När vi skulle hoppa oxern utan hjälphinder tog det stopp ganska snabbt men när vi hade ett litet kryss innan oxern gick det bättre. Två gånger tog vi oss över vad jag tyckte var minst 120cm. Efter det höjde Kurt till vad jag tyckte måste vara minst 140cm men där var det stopp. När jag kollade höjderna med Kurt visade det sig att 120 var 110cm och det jag tyckte var minst140cm var120cm. Jag är faktiskt nöjd med att vi tog oss över 110cm med tanke på att mitt höjdrekord medCawat är 115cm. Nästan tangerat rekord.

Det bästa var ändå att det inte kändes som jag hoppade åt ett annat håll än Burre utan att jag hade hyfsad kontroll över hindret. Nu under våren har det känts som att jag tappar all den eventuella sits jag har på lägre hinder när det börjar närma sig en meter i höjd.

Summa sumarum är jag nöjd med hoppträningarna även om jag tycker att det är synd att Burre inte får ta i ordentligt eftersom jag fegar ur. Men det är väl träning som gäller. För några år sedan tycktejag det var läskigt att hoppa betydligt lägre hinder så rädslan kanske försvinner om ett tag.