Läskiga ljud i skogen

I går var jag så pass pigg att jag lyckades ta mig ut till stallet. Där möttes jag av Burre som talade om att han hade haft det jättetråkigt inne alldeles ensam hela dagen.

Jag tog ut och sprang med honom och tyckte att han verkade halt men när Kurt och vår stallveterinär kom ut och de tittade på honom tyckte de att han var bra. För säkerhets skull tittade de på honom även på böjt spår och kommentaren var att han rörde sig precis som vanligt. Skönt! Han får gå i sjukhage i morgon för att ge en eventuell sträckning lite mer tid på sig att läka.

Cawat var inte den renaste av hästar och jag tog tacksamt emot hjälp att göra honom ren innan vi tog en tur i skogen. De som hade tagit in hästarna rapporterade att det var något läskigt i hagen för hästarna var väldigt pigga på att gå in. När vi skulle ut i skogen ville Cawat inte alls. En bit in i skogen upptäckte jag var det var. Ett träd som hade fallit och landat på ett annat träd. När det blåste gnisslade dessa träd. Hela vår tur i skogen var Cawat på tårna och jag fick kämpa hårt med att hålla in honom. Det brukar man inte behöva. När vi bara hade varit ute en kort stund var han alldeles svettig, ett säkert tecken på psykisk ansträngning för det tar inte på de fysiska krafterna för honom att gå där.

En bit in i skogen, dock inte på det lerigaste stället hittade jag den sko med sula som Burre tappade för drygt en vecka sedan. Jag hoppade av och tog den. Sen insåg jag att det skulle bli lite komplicerat att rida ordentligt med en sko i ena haden så vi vände hemmåt. Det tror jag Cawat tyckte var bra.

Hemma lyfte jag på schabraket och under det var han löddrig. Stackars han, helt sjöblöt av rädsla för ett träd. Vi jobbade en så lång stund som jag orkade efter två dagars magsjuka, dvs några minuter, på ridbanan innan vi skrittade av ich gick hem.

De som bara hade ridit på ridbanan hade även de haft problem med läskigheter. Det var väl blåsten i kombination med trädet som skrämde hästarna.