Burre mötte en grävmaskin

På vägen ut till stallet fick jag ett telefonsamtal som talade om att det var mockat och klart i stallet och att jag skulle rida så mycket jag orkade. Det lät bra tyckte jag. Framme i stallet ösregnade det vilket fick fart på de lugna fina hästarna i hagen. Då undrade jag hur mycket ridning det skulle bli. Som tur var slutade det snart att regna och kom bara några droppar när jag red.

Jag började med Cawat på ridbanan. Det kändes att Kurt hade tagit hand om honom några dagar för nu var han betyligt mer lyhörd men fortfarande lite seg i handen. Jag försökte påminna mig Kurts intstruktioner och handla efter dem. Jag kan inte ha varit helt ute för det gick bättre efter ett tag men då hade jag varit rätt så sträng och konsekvent men också mycket bättre på att beröma så fort Cawat gjorde som jag ville.

Mot slutet av passet var han riktigt fin. Som alltid när han är det testar jag att variera steglängden i traven. I dag var det en ny känsla, mer benlyft än spring. Något annat som var en ny känsla var min sits. Plötsligt kom jag på mig själv med att sitta bakåtlutad! Och knäna nästan fladdrade en bit utanför sadeln, åtminstonne kändes det så. Min sits kanske inte är helt hopplös. Får se om någon ser skillnad när jag rider i morgon.

Vi avslutade med en kort sväng i skogen. Jag ville inte gå förmycket där eftersom det just hade regnat.

Burre fick stå inne och äta och torka medan jag red Cawat. När det var hans tur gick vi ut den vanliga svängen. Medryttaren har semester denna vecka (helt ok med en medryttare som bara ta en veckas ridledigt :)) så han hade inte fått gå ut något, vilket jag har som mål att han ska göra minst en gång i veckan. Av samma anledning som med Cawat hoppade jag över skogsbiten och tog en lite annan väg. Mitt på den kom jag på att Burre nog inte hade gått den åt det hållet för han verkade lite frågande.

När jag rider ut med Burre brukar jag ha ett spö med mig för är det något läskigt stannar han och vägrar gå vidare. Då behöver jag vara lite tydlig i min övertalning. Nu red jag utan varken sporrar eller spö och det gick ganska bra ända fram till vi mötte en grävmaskin som stod parkerad mitt på vägen. Den kunde man inte alls passera tyckte Burre först. Efter en del övertalning kom han fram till att man kunde gå fram och spana på den. När han hade konstaterat att den stod helt stilla vågade han smyga förbi på sidan.

När jag kom hem med Burre var klockan mycket och jag jättehungrig och längtade hem. Efter lite pyssel kunde jag åka.