Jag pressade min gräns

Cawat fick nya skor igår kväll så han fick vila. Cawats hovslagare är väldigt intresserad av Burres fötter. Nu tyckte han de såg jätte mycket bättre ut än tidigare. Då blev jag en glad matte.

För Burres del var det hoppdags. Två hinder med två språng mellan och en hjälpbom innan. Hjälpbommen var en planka så den stannade både Burre och jag upp lite grann inför men då fick jag träna på att driva bättre.

Två språng sedan andra varvet och en liten höjning ledde till att vi ganska snabbt kom upp i vad jag tycker är höga hinder. Tyvärr kände Burre min tvekan när vi var uppe på 1,05 så då började han stanna. En gång lyckades vi tråckla oss över men då flög en bom. Efter det gick vi ner på lite tryggare höjder och då gick det bra igen. Jag hade halsringen på och det kändes bra. Dels har jag något att hålla i, dels rycker jag honom inte lika mycket i munnen med den. De sista sprången fick skulle jag tänka på att följa med. Det borde ske reflexmässigt men tyvärr gör det inte det. Innan jag får första tillsägelsen tänker jag att just idag följer jag med bra med handen, men icke. Det är klart att Burre inte blir jättepigg på att ta i när han vet att det kommer ett ryck i munnen strax efter.

Jag är så irriterad på mig själv som börjar tveka när hindrena bara blir lite högre än nergrävda. Jag vill så gärna kunna hoppa högre. Å andra sidan kanske det inte är så konstigt för jag har inte hoppat så mycket. Hur högt hoppar man på ridskola? Och Cawat och jag har mest hoppat nergrävda bommar, förutom någon gång. Vi har faktiskt tagit oss över mer än en meter. Men av någon konstig anledning känns det tryggare att hoppa honom.