Hoppning på Runsten

Upp i ottan trots att det var lördag för att hinna i tid till Pay & Jump på Runsten. Resan dit gick bra och jag kunde konstatera att de räfflade mittlinjerna på vägen som Vägverket hade gjort reklam för var på plats. Det kanske kan få några fler MC-förare att hålla sig på rätt sida av vägen. Fartkamerorna kändes välplacerade när man hade hästtransporten med sig. Med alla kurvor och backar fick man ligga i ordentligt om man skulle komma upp i högsta tillåtna hastighet.

Banan vi skulle ta oss över var så lätt att till och med jag kunde lära mig den. Men hindrena var riktigt färgglada och "konstiga" så det skulle bli en bra övning. Framhoppningen kändes hysterisk men det är nog så framhoppningar är. Bara att vänja sig. Målet med framhoppningen var att jag skulle få i gång Burre i en ordentlig galopp så att han hoppade ordentligt. Att ha Burre framför mig utan att han bara rusar. Som jag skrivit tidigare tycker jag att det går lite för fort när Burre galopperar ordentlig, det är väl därför jag inte låter honom springa på. När vi hade fått några bra språng på framhoppningen var jag nöjd och vi gick och väntade på vår tur.

Inne på banan gick det bra ända fram till tredje hindret som hade vattenmattor. Där fick vi två stopp och tog oss igenom det medan bommarna flög. Efter det var det inga problem att komma över vågformade bommar, en mur eller en solfjäder. Fast det var tur att bommarna i solfjädern var fastspikade för den slog vi i ordentligt utan att bommarna föll.

Banbyggaren undrade om Burre var Burre från Täby för han hade stått i grannstallet när hon red där. Det var inte helt lätt att få med sig Kurt hem, han ville stanna och titta men jag ville till stallet eftersom Tuula väntade där.

När vi väl kom tillbaka var det nymockat hos både Cawat och Burre. Vilken lyx! Så fort Burre var klar red Tuula och jag ut. Vi gick över gamla Nynäsvägen och tog nästan samma sväng som förra veckan. Vi tänkte att vi skulle testa att hoppa över diket på andra sidan vägen för att slippa gå längs den en liten bit. Det gillade inte Cawat så vi fick vackert gå längs vägen. När vi kom en liten bit hade de satt upp ett nytt viltstaket i kanten på vår väg. När vi såg det trodde vi att vi var tvunga att leta oss fram genom skogen. Jag lyckades riva sönder mina nya finridbyxor och Cawat fick en enorm gren i svansen men vi tog oss fram tillslut. När vi hade trocklat oss fram genom skogen såg vi att det hade gått bra att ta vanliga vägen bredvid staketet.

Turen i övrig gick bra. Cawat hostade lite i början men det kanske berodde på att han nog hade svalt en gran under våra äventyr i skogen. När vi kom ut på ridslingan galopperade vi ganska mycket. I början gick det bra men sen fick Cawat nog och började stöka. När han inte slapp galoppera trots det la han ner och det gick bra igen. Båda hästarna blev svettiga men det kan ju hänga ihop med att de har satt ordentlig päls. För att de skulle torka skrittade vi ganska länge innan vi kom hem. Den sista spännande delen av turen var när vi skulle upp på Nynäsvägen igen. Vi hoppades att det skulle gå bättre att hoppa diket hemåt och det gjorde det även om det blev ett stort skutt rakt upp på vägen.

I stallet gjorde vi i ordning hästarna snabbt för jag skulle iväg på ett möte med Blå Stjärnan på K1. Möten som hålls bara för att det var länge sedan sist är sällan givande men efteråt såg vi en film av Kjell Enhagen om hur man ska jobba för att nå sina mål och varför man har mål. En jättebra och tänkvärd film.

På K1 fick jag reda på att den fd kompis som bröt knäet vid en lastning tidigare i höstas gjorde det när de skulle lasta inför den årliga fältritten. Under ritten hade en annan tjej gjort illa armen och hade en misstänkt spricka i benen. Två benbrott under en fältritt är lite mycket, det normala är ett. Ett år bröt en tjej armen så hon fick operera sig flera gånger och ett annat år bröt en tjej foten. Tidigare år har jag funderat på om jag vill följa med men nu kände jag mig plötsligt väldigt gammal när jag bestämde mig för att inte följa med på denna ritt någon gång. Visst, de har nog kul men jag vill inte riskera men för livet för några dagars skoj.