Lugn tur ute och träning på Blåkulla

I helgen var det någon som roade sig med att bryta sönder min ena sidobackspegel. Jag hoppas att de hade roligt. Jag skulle till Blåkulla i onsdags och dit ville jag inte köra utan sidobackspegel så jag lyckades få till ett besök hos min bilmek under dagen. Han kunde inte få fram reservdelar men lagade den provisoriskt med spegelplast så jag såg lite grann.

Innan det var dags för Burres och min nattliga övning på Blåkulla red jag ut Cawat tillsammans med en tjej som är medryttare på en annan häst i stallet. Cawat har bara gått ut med den hästen en gån tidigare för ett år sedan. Det visade sig att de var lika fega båda två. Vi kom iväg ganska tidigt och hoppades på att vara tillbaka innan mörkret så vi gick över gamla Nynäsvägen bort mot Ekeby. Cawat var nog myvaccinerad och den andra hästen är under igångsättning så det blev en lugn promenad. På hemvägen visade den andra tjejen mig en alternativ väg tillbaka. Det är alltid trevligt med variation.

Jag har haft två dagar på mig att fundera på lektionen på Blåkulla utan att jag har kommit fram till något annat än att jag behöver rida för tränare mer.

För det första käns det som att jag saknar grunderna i ridning. Ungefär som att jag har läst matte i lågstadiet och sen hoppat över den i mellan- och högstadiet för att gå direkt på gymnasiematten. Monica ber mig göra elementära saker som jag inte kan utföra. Vad sägs om att inte kunna ställa hästen? Ok i höger varv har Burre lätt för att vika sig i halsen men i vänster varv borde jag ha en liten aning om hur jag ska få till en ställning i nacken utan att böja halsen men icke.

Hela passet jobbade vi på att Burre skulle gå fram till handen i trav. Han skulle även gå i form men då blev det lite för mycket för mig. Som jag har skrivit tidigare vill jag få till hästens form genom att joxa med händerna. Nu skulle jag rida honom fram till en eftergift. Alltstå driva massor och fånga upp med handen som det så fint heter men hur lyckas man med det? En stadig hand som erbjuder stöd utan att glappa? Min vänstertygel glappar hela tiden på Burre. Eller jag skulle inte säga att den glappar men den har inte samma stöd som högetyglen.

Steg nummer ett var alltså att börja använda mina ben som bara hänger som kokta spagetti. Steg två var att erbjuda en hand och steg tre var att plocka in bogarna. Framför allt den vänstra för att få till en svag böjning i kroppen i stället för en kraftig böjning i halsen. Vid det här lagret tyckte Burre att det började bli jobbigt och protesterade en hel del. Varför ska man behöva jobba? Längre än så här hann vi inte på femtio intensiva minuter.

Jag berättade för Monica om kommentaren vi fick från domaren sist om den trevliga takten i traven. Hennes svar var att Burre har en trevlig trav när han väl kommer igång. Problemet är bara att då ser man hur stel han är i sina bakben. Alltid är det något.

När jag blir frisk ska jag försöka rida enligt detta själv hemma och se om det går eller om det bara blir soppa. Det vore inte fel att kunna träna lite själv.

Den sista sekunden på passet dök det upp en kompis. Därför blev jag kvar nästan en halvtimme längre för att prata med henne. Det var trevligt men det hade heller inte varit fel att komma hem till sängen lite tidigare. Jag kan lova att det gick snabbt i stallet och faktiskt även att parkera transporten trots mörkret. Sängen lockade och det är ju en vanlig arbetstorsdag efter natten.