Duktig Cawat och snäll Burre

Cawat var riktigt samarbetsvillig idag när jagred honom en stund på ridbanan. Övergångar, övergångar hela tiden. Även galoppen fungerade bra. Nu tycker jag att det är fascinerande att jag för kanske en och en halv månad sedan tyckte att han var helt omöjlig att rida på tränsbett. Nu går han som en klocka på det. Kan det vara ryttaren som gjorde det svårt förut?

Hela passet kändes det som att han sökte sig nedåt. Även om det hände något som fick honom att spänna sig så sökte han sig tillbaka till ursprungsläget som var nedåt och inåt. Efter ett tag gick det så bra att jag fick lite "sug" i honom. Skoj, för när man har det börjar han gå lite av sig själv.

När jag harvar mig igenom mina övergångar håller jag mest till på volten men idag testade jag att rida längs hela fyrkantsspåret. Då blev det svårare, plötsligt började vi vingla. Kanske något jag ska göra oftare, inte vingla, utan rida rakt fram.

Jag testade även lite sidvärtsförflyttning men då blev det lite för mycket att hålla reda på. Hade någon frågat mig för fem år sedan hade jag inte ansett mig ha några problem med att göra en skänkelvikning men idag, säkert två tusen ridtimmar senare tycker jag att det är för svårt. Usch när jag funderar så tycker jag att det är hopplöst med ridningen för det går bara bakåt. jag skulle verkligen behöva se en inspelning från när jag red i början av 2000-talet. Tyvärr tror jag inte att det finns någon sådan.

Burre fick åka iväg och promenera idag igen. Fram med transporten för att åka ända till Östnora. Skillnaden var att idag var vi pepprade med reflexer och en ficklampa. Jag trodde det skulle vara helt dött längs vägen för vem fixar med sin båt en mörk novemberkväll. Till min stora överraskning lyste det i ganska många hus längs vägen och vi mötte några bilar. Som tur var såg de oss på håll och höll undan. I sådana här situationer är jag glad att Burre är så himla snäll för i kväll var det som att jag var ute och gick med min stora hund.