En polett trillade ner

I vanliga fall brukar man säga att poletten trillade ner men det här var bara en av ungefär en miljon poletter som måste trilla ner innan jag kan kalla mig ryttare.

Jag red Cawat på ridbanan och bestämde mig för att idag var målet att han skulle gå i riktigt låg form hela tiden, oavsett vad jag gjorde. I början hade han en tendens att krypa upp lite. Efter ett tag kom jag på att det berodde på min hand. Om jag lättade när han kröp upp kunde han slappna av och bli lägre. Tillslut insåg jag att det var min hårda hand som fick honom att krypa upp med nacken.

I många år har jag varit väl medveten om att man ska rida med benen och inte med händerna, det heter t ex skänkelvikning och inte tygelvikning men jag har ändå haft svårt att tillämpa det. Det är ju mycket lättare att använda händerna än att ta till benen. Dagens uppenbarelse talade definitivt om för mig att det kommer att gå bättre om jag rider mindre med händerna.

Det här har nog alla mina ridlärare försökt säga mig i massor av år utan att det har gått hem, men nu... Det är det som gör ridning så svårt, man kan få mycket förklarat för sig men man kan nog inte förstå det fullt ut innan man har fått uppleva känslan. För en som kan rida är det lätt att svänga sig med fina ord men hur mycket förstår man som elev på en mycket lägre nivå? Jag har nog förstått alldeles för lite och bara fortsatt att rida på som vanligt.

Jag var alltså jättenöjd med passet på Cawat eftersom jag kände att jag tog ett kliv framåt. Sen var det inte fel att ridningen i övrigt fungerade bra. Galoppen som jag har haft problem med gick förvånansvärt bra. Ingen fladdrande yttertygel och en fattning till höger som var nästan lika bra som den "perfekta" fattningen jag fick till i tisdags. Jag provade även lite skänkelvikning, som jag tyckte var så svårt i måndags. I dag var målet med den att behålla flytet, Cawat skulle varken ändra takt eller form. Om det sen bara blev pyttelite flyttning gjorde det inget. Det var inte svårt alls att behålla flytet. Ibland blev han lite hög i nacken men då lättade jag i handen så gick det bättre. Det är de här gångerna när allt fungerar som man får leva på när det går sämre. De kommer tillbaka även om det kan gå lång tid mellan gångerna.

Innan jag red Cawat gick jag ut på promenad med en pigg Burre. Han tyckte nog att det var skönt att komma ut, även om det var lite tråkigt att inte få sällskap. Vi skrittade bara och mestadels på lång tygel. När vi kom till en backe vi brukar galoppera i tyckte Burre att vi skulle göra det även idag men när jag sa nej accepterade han det.

När jag red Cawat fick han gå ut i en hage en liten stund. På den korta tiden hann han rulla sig ordentligt på båda sidorna så han tyckte nog att det var jätteskönt att få komma ut.