Jag undrar var den hästen får sin energi ifrån. Pigg och glad som en unghäst trots att han är 27. Han är Cawat motsats på de flesta sätt. Därför är det svårt men nyttigt för mig att få till något som eventuellt kan liknas ridning med honom.
Redan i skritten älgar han på som om vi skulle slå hastighetsrekord. Då vill jag dra honom i munnen för att lugna ner honom. Som om det skulle funka? Då springer han bara ännu mer... På Pelle får jag verkligen träna på att jobba med kroppen istället för med händerna. Men det som visade sig vara bäst för att lugna ner honom och få honom att ta i lite var att försöka sig på öppna och sluta. I början blev det bara kaos eftersom de båda rörelserna kräver att ryttaren har kontroll över hur vikten är placerad. Jag sitter ju som bekant alltid till vänster. Att rida något sluta liknande till höger blev en nyttig övning. Det skulle jag behöva göra permanent i några veckor för att kanske kunna sitta rakt i sadeln.
När jag började få ordning på min kropp gick det bättre och plötsligt gick Pelle lugnt och fint. Till och med så lugnt att jag vågade mig på att länga lite gran. Tyvärr blev det lite för mycket men det var skoj att testa för han kan, bara jag gör rätt.
I galoppen kändes det som allt brast. Pelle kan springa i löptempo på en femöringsvolt och ändå kröka på nacken. Min ryggmärg säger mig att 27-åringar behöver ta det lite lugnt och jag blev orolig för att han skulle snava och göra illa sig. Kontroll på tempot var det sista jag hade och tillslut styrde jag mot staketet för att få stopp på honom. Det behöver man inte direkt göra med Cawat när man rider dressyr...
Det var helt klart nyttigt och roligt att rida Pelle men vill man att det ska gå bra ska man hålla sig till de hästar man är van vid. Det var helt klart lite av samma känsla som när jag red Phille sist, inget fungerade och det berodde inte på hästen...
Älskade lilla Burre som jag längtar så efter att få rida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar