Träning

I går skulle jag inte få någon lastningshjälp när jag skulle iväg med Cawat till Blåkulla. Det finns väl alltid någon i stallet som kan hjälpa till tänkte jag. En stund innan jag skulle iväg insåg jag att den enda som skulle kunna hjälpa mig var på väg att lämna stallet. Jag gjorde i ordning Cawat i rekordfart och gjorde ett försök att lasta själv. Då gick han rakt in utan att blinka. Han fick stå ett tag och äta godis och hö innan det var dags att åka.

Cawat var pigg och trevlig redan från början och det gick mycket bättre än förra veckan. Nu var det bara synd om Cawat som inte hade en bättre ryttare. Det här passet kändes som den sista träningen med Burre i oktober. Monica var på mig massor om att vänstertygel glappade och jag tyckte jag gjorde allt som stod i min makt för att den inte skulle glappa, ändå tyckte hon att jag skulle skärpa mig och rida bättre. Efteråt kunde vi prata om det och det visade sig att jag tar och släpper hela tiden men jag är högst omedveten om att jag släpper. Jag tror att jag bara tar hela tiden. Det samma med mina ben. Jag tycker jag kramar med vaderna allt vad jag kan men Monica tycker att de hänger som kokta spagetti.

Det som var bra var att Monica tycker att min sits har blivit bättre och att jag sitter rakare. Nu är det bara höger skänkel och höger axel som ska fram sen är min sits perfekt:).

När jag fick tygel och skänkel att samverka så som Monica ville då fick jag Cawat att trampa under sig ordentligt, det blev en helt annan gång. Nu gäller det bara att kunna återupprepa det hemma.

Mina travlängningar som jag har varit så lycklig över hela veckan gav hon inte mycket för. "Rusningar" kallade hon dem. Jag som är så glad att jag får Cawat att gå framåt.