Spännande promenad

Både jag och Toril var ute i stallet i hyfsad tid och jag kunde konstatera att det var mockat hos alla hästarna. För att hinna utnyttja det sista solljuset för dagen gav vi oss ut med en gång. Ridbanan är fortfarande ingen höjdare och Toril trodde att vår väg var ridbar.

Redan från början tyckte Cawat att Phille skulle gå först men när vi kom till den djupa snön som knakade när de klev i den fick Cawat nog. Djup snö, nedförsbacke och konstiga ljud blev för mycket. I ett snyggt språng hivade han mig sen tog han sig ner på två. Att han skulle klara sig tvivlade jag inte på. Jag var mer orolig för Toril och Phille som överraskandes fick en häst som galopperade in i rumpan på dem just när underlaget var som sämst. De redde ut situationen bra och Cawat var för feg för att våga springa någon längre sträcka. Jag trodde han skulle springa hem men Toril var helt inställd på att jag skulle fånga honom och hoppa upp så då gjorde jag det och vi kunde fortsätta.

Fortsättningsvis var underlaget bättre och hästarna lugna men vi funderade mycket på hur vi skulle ta oss hem. Om inte någon skulle gå hem och hämta en transport skulle vi vara tvungna att ta oss genom den djupa snön igen. Vi funderade på om det var bättre att leda hästarna men det trodde inte jag på. Hur lätt är det att leda en häst och pulsa i djup snö med lite skare?

På tillbakavägen fick Cawat gå först. Skulle han dra skulle det nog bli lättare för Phille att hålla sig i skinnet då. Bara för att vi trodde på det värsta gick det jättebra. Det är spännande nästan jämt när man rider Cawat!