Andra dagen med KG-träning

Innan det var dags att åka iväg på träningen hade jag utsläppet i stallet så jag var uppe med tuppen.

Jag värmde upp Cawat genom att gå med honom längs hagarna tills vi kom fram till havet. Kan ett stall vara bättre placerat än det? När det var en kvart tills jag skulle börja gick vi in i ridhuset och nästan direkt när jag hade hoppat upp var det vår tur.

Jag vet inte om det var de långa sporrarna eller minnet av vad som hände igår som fick Cawat att lyfta fötterna och springa utav sjutton. Jag fick öka och minska volt i galopp i båda varven för att få igenom honom i sidorna sen gick vi över till dagens övningar, sidvärtsarbete.

Skänkelvikningarna gjorde vi från mitten på kortsidan till långsidan. Fem steg åt sidan fick vi på oss innan vi skulle vara ute på långsidan. Första försöket krävde nio steg men sen lyckades vi men då var jag tvungen att rida på ordentligt på en redan pigg häst.

Öppna fick vi göra längs långsidan. För att få till böjningen i kroppen inledde vi den med en liten volt. Som vanligt vill jag leda alldeles för mycket innåt och det fick jag inte. Jag skulle hellre lyfta in honom. När vi väl fick till volten var öppnan lätt som en plätt. När jag gled iväg i högeröppna kom jag på att det var den jag aldrig lyckades få till hemma i vintras. Nu hade Cawat glömt bort att den skulle vara svår.

KGs hörnsten är att hästarna ska gå fram av sig själva så ryttaren kan ägna sig åt ridning. Därför gick vi på Cawat en del även idag. Det resulterade i att det kändes som att vi red öppna i ökad trav, vilket det naturligtvis inte var men det gick undan. Idag hade KG ingen långpisk men jag kan avslöja en hemlighet, han kan imitera ljudet av en långpisk och det räckte för Cawat.

När KG var nöjd med sidvärtsarbetet hade vi en pratpaus då vi kom fram till att det viktigaste för mig är att slappna av och lossa i benen och stå i stigbygeln i stället för att klämma fast mig med knäna i sadeln (har jag hört det förut?). När jag väl slappnar av känns det bra men det är lätt att glömma bort det och fortsätta i gamla hjulspår.

Efter pausen fick jag rida lite självständigt med uppmaning att rida lite byten. När KG hade sett några fick vi fortsätta med det och rida serpentinbågar med byten. Inga problem för Cawat som älskar att byta. Jag fick variera tempot i galoppen i allt från sken till mer samlad galopp. När det var sken med cirkuskonster från Cawats sida slog reflexen till att knipa med knäna men det fick jag inte. Och jag satt faktiskt kvar trots att jag slappnade av i benen flera gånger.

Vi avslutade med att träna lite bakdelsvändningar. Då ville jag sätta mig på det inre sittbenet men det gick bättre om jag satt rakt över Cawat. När vi skulle vända ville han inte lyssna på min skänkel så det blev en övning i reaktionsförmåga hos honom och till hjälp tog vi väggen.

Inte heller vi höll på hela passet, efter en halvtimme var både Cawat och jag helt slut. Toril red direkt efter mig så när jag var klar med Cawat satt jag och tittade på henne. Det var jättenyttigt för då fick jag en repetition av KGs hörnstenar. Sen var det roligt att se Phille som var himla fin. Ryktet sa att KG tyckte att Phille mycket väl skulle kunna gå Grand Prix och varför inte? Hans halvbror, som Monica rider, går ju svår dressyr så nu har Toril inget att skylla på ;).

En sammanfattning av KGs budskap tolkat av mig är att först och främst måste hästen gå fram. Vi svenskar rider långsammast i världen och för att kunna göra något vettigt av ridningen måste man ha lite fart. För min del är det så att just nu ägnar jag 95% av min ridenergi åt att få Cawat att gå fram. Om jag får honom att lyssna på mig och acceptera att det är framåt som gäller när vi rider dressyr och bara behöver lägga 5% av ridenergin på att få honom att gå fram kan jag ägna resterande 95% åt rörelser.

För det andra får jag inte ge efter i innerhanden vilket jag är expert på. Framför allt när vänsterhanden är innerhand. Men idag hade jag inte en tanke på glappande vänstertygel för när han bjuder måste han ta i med hela kroppen och då kommer rakheten.

För det tredje måste jag slappna av i benen och komma ner i sadeln och ta stöd i stigbyglarna. När jag gör övergångar ska jag helst lätta lite grann i sadeln och för allt i världen inte luta mig bakåt.

Inför helgen hade jag försökt få med mig lite publik utan att lyckas. Synd för dem för bättre än så här kommer Cawat aldrig att gå med mig på ryggen. Dessutom bjöd han på lite spännande moment för att ett dressyrpass inte ska bli för tråkigt att titta på.

När det var dags för hemresa skulle jag åka först och visa att jag hade lärt mig vägen. Det sket sig i första korsningen. Fast egentligen var det så att jag tänkte att det var tråkigt att åka samma väg som vi hade åkt flera gånger under helgen så jag ville bara variera mig lite.

Hemma blev det ett lugnt och stillsamt "betes"släpp för Cawat och Phille. Phille tog ett kliv åt sidan här han blev släppt och började äta av leran. Cawat stoppade bara ner mulen och åt. Både i morse och på eftermiddagen talade Burre om hur sjuk han är genom att flyga fram i hagen.

Möjligtvis kan man hävda att han avlastade bakbenen genom att ständigt ha dem två meter upp i luften. Han är väldigt mjuk och smidig, Burre. Han flyger fram med hjälp av frambenen medan bakbenen är överallt. Som tur är så är det bara glädjeyttringar och han lugnar sig så fort någon är i närheten.

Den bästa bilden på oss från helgen. Usel kvalité men bättre än inget tänkte jag.