Äntligen tillbaka

Äntligen tillbaka till hästarna efter nästan en veckas frånvaro. Burre välkomnade mig genom att visa hur duktig han hade varit på att rulla. En hals täckt av lera mötte mig men som tur var hade han fått täcke på sig.

Jag började med att rida Cawat som mest har vilat men även gått lite med medryttaren under min frånvaro. Hela ridpasset led jag av tävlingsångest så det kändes bra att jag har varit borta och därmed minimerat tiden för ångesten. Egentligen är det helt onödigt att vara nervös inför tävlingen. Det kommer att gå bra om Cawat är på humör annars får vi vända resultatlistan uppochner och låtsas att det är dressyr i fälttävlan vi ägnar oss åt (och att vi har fått låga straffpoäng). Då går det bra även om C inte vill. Näst först med vänd resultatlista och riktigt låga straffpoäng :).

Precis som förra måndagen avslutade jag med att galoppera längs vägen. Då får han minsann lite fart i fötterna. Därefter var det Burres tur. Han fick visa upp sig i trav på ridbanan för att se hur han mådde efter vila och intrampade skor. Helt ok för en skrittur. Mycket mer än så kommer han inte få göra den närmaste veckan.

I stallet har det blivit lite omflyttningar eftersom alla väntar på en fölning. Märren är bra mycket större nu än för en vecka sedan så det är nog dags snart. En kompis till mig lyckades pricka en fölning för några veckor sedan. Hon var klar i stallet men hade glömt något och gick tillbaks. Då fastnade hon.

Min egen erfarenhet av att vaka in födslar sträcker sig bara till kor. Jag var på ett naturbruksgymnasium och vakade över en ko tillsammans med en kompis. Vi bevakade kon varannan timme dygnet runt utan att något hände. Så en morgon innan jag skulle till lektionen konstaterade jag att det var nära. När jag kom tillbaka nästa rast var de två i boxen. Och när kompisen kom visade det sig att hon hade fått se en kalvning när hon hade varit och mjölkat samma morgon.