Tangerat rekord!

Den senaste tiden har jag drillat massor på ridbanan så nu var det dags för lite variation. Hopp och skutt med hackamore så fick vi tänka på lite annat, Cawat och jag.

Hoppövningen bestod av dels en studs, dels två hinder med ett språng mellan. Som vanligt började vi jättelågt. Trots det tyckte C det var läskigt med flera hinder bredvid varandra så det blev ett stopp på varje innan vi kom igång.

Vi hoppade dessa låga hinder massor och jag fick träna på att trampa ner och fram fötterna och att få med mig Cawat i svängarna. Forma för innertygel och innerskänkel, enkelt i teorin... Jag hann nog tycka att vi harvade runt lite för länge på jättelåga hinder men det gick bra och var nyttigt att bara träna på att följa med.

Plötsligt utan att varken jag eller Cawat hann reagera började ett hinder att höjas ganska snabbt. När vi närmade oss en meter märktes det att Cawat tyckte att vi började komma igång. Han tog i lite och galoppen blev mycket bättre. Visst fick vi lite rivningar och lite tvekan men inga stopp. Inför sista skuttet fick jag order om att inte titta på hindret och det lät jag bli. Cawat tvekade lite men bestämde sig för att ta sig över från stillastående. Över kom vi och bommarna låg kvar men jag landade nog en minut efter C men jag landade i sadel så då spelade det inte så stor roll. När hindret kontrollmättes visade det sig vara tangering av mitt och Cawats rekord, 115cm!

Hoppningen har rullat på jättebra under våren trots några katastrofala pass runt jul när jag bestämde mig för att lägga ner hoppningen. Tur att jag inte gjorde det. Tänk om vi kan komma upp i de här "höjderna" lite oftare än vartannat år. Då kanske jag kan få till lite följsamhet på samma sätt som jag nu har kunnat vid pytteskutten.

När C och jag var klara tog Kurt på sig en ridhjälm och hoppade Phille. Det var första gången någonsin som jag såg Kurt hoppa. Han har hoppat Cawat en gång sedan jag började rida men då passade han på när jag var i stallet :(.

Förresten, nu är det klart med stallplast för Burre. Hösten närmar sig och det känns bra att veta att han kan få tak över huvudet även om det betyder att han inte kommer att få träffa sin bästa hagkompis mer.